2022 var det 20 år sedan Berte museum öppnade sina portar för första gången men det var också 30 år sedan de berömda guldgubbarna från Slöinge hittades.

Anders Stenström skapade samlingen och museet, men han och familjen Stenström bidrog också med de praktiska resurser som möjliggjorde den första arkeologiska utgrävningssäsongen 1992.

För 1300 år sedan stod i Slöinge några av Hallands finaste hus som vi med fog kan kalla Slöinges gyllene hallar. Men för tusen år sedan övergavs platsen och föll så småningom helt i glömska. Ingen har bott där sedan dess och ingen har kunnat ana vad som gömts under markytan förrän amatörarkeologen Dennis Likus 1992 hittade en pytteliten guldglänsande metallfoliebit på Bergagårds ägor. Den såg ut som en gul folie av den typ som förr var vanlig på ölflaskor.

Den tunna metallbiten som hittades 1992 var verkligen av guld. Men den var märkligare än så. På foliebiten, som var stor som en lillfingernagel och som vägde några tiondels gram, fanns inpräglade figurer. Föremålstypen har ända sedan 1700-talet benämnts ”guldgubbar”. Men eftersom det även finns bilder av kvinnor, mytologiska väsen, djur, med mera så används numera ofta den mer neutrala termen ”guldfoliefigurer” eller internationellt ”gold foil figures”.

1992 kände man till 30 fyndplatser i hela Skandinavien, med Slöingefyndet blev det 31. I Sverige fanns vid denna tid tio platser som totalt innehöll 53 guldgubbar. Guldgubbar var med andra ord mycket sällsynta.
Fyndplatsen var en lerig åker på Bergagårds ägor någon kilometer norr om Slöinge samhälle.

Strax efter att det sensationella guldgubbefyndet gjorts sammankallades ett möte på länsstyrelsen i Halmstad, som blev starten på ett forskningsprojekt i fält. Arkeologer från länsstyrelsen, Riksantikvarieämbetet, Hallands länsmuseer (Kulturmiljö Halland) och universitet deltog i mötet. Ingen tvekan rådde om att platsen måste ha varit en bosättning för en familj ur järnålderssamhällets aristokrati.

Fältarbeten kom att fortgå fram till och med 1996 och kom att innefatta inventeringar efter fornlämningar och fynd ute i markerna både på Bergagård och i landskapet runtomkring samt mindre utgrävningar vid själva fyndplatsen. Utgrävningarna gjordes i samarbete mellan riksantikvarieämbetets regionalkontor i Kungsbacka och Hallands länsmuseer. Projektet finansierades med ganska begränsade forskningsmedel och hade inte kunnat genomföras utan Dennis Likus och alla de frivilliga, entusiastiska och oavlönade amatörarkeologer som hjälpte till under fältarbetena.

Undersökningarna understöddes också livligt av familjen Stenström som bidrog med praktiska resurser. Göteborgs universitet involverades tidigt i projektet och tog i slutet av 1990-talet över rollen som huvudman. Linjerna för ett stort forskningsprojekt drogs upp men det visade sig svårt att hitta finansiering vilket gjorde att projektet vid millennieskiftet stoppades i malpåse.

Det finns många olika sorters guldgubbar

Ett gemensamt drag är att de är gjorda av en tunn guldfolie och avbildar människor, djur, andeväsen eller mytologiska figurer.

Det vanliga är att bilderna präglats in i guldfolien med hjälp av en stämpel och kvalitén på guldfoliearbetena är av absolut högsta klass. Det är närmast ofattbart hur man på en 1x1 cm stor yta kunnat göra en detaljerad bild av människor där man tydligt kan se vilken sorts kläder och smycken de burit och vilken frisyr de haft.

Eftersom man kan urskilja så många olika saker ger guldgubbarna en ovärderlig kunskap om en epok, där såväl skriftliga källor som människoframställningar är sällsynta. De extremt detaljerade stämplarna var gjorda av en kopparlegering och måste snabbt ha slitits ut vilket kan förklara att det finns förhållandevis få guldgubbar som är präglade med en och samma stämpel.

Från Slöinge finns bilder av enskilda personer men parfigurerna dominerar helt. De senare avbildar en man och en kvinna som omfamnar varandra. Kvinnans kläder är annorlunda än mannens men det lättaste sättet att skilja dem åt är frisyren. Mannen har en lång fläta som sträcker sig ända ner till midjan och ibland ännu längre. Kvinnan har en stor och tydlig hårknut i nacken från vilken håret sedan faller ner utmed ryggen.
Ansiktena på dubbelfigurerna är inte realistiskt avbildade utan det tycks som om de bär någon form av mask med kraftigt markerade ögon och näsa. Vissa kroppsdelar är således medvetet förstorade och förutom ögonen är det armarna och händerna som varit viktiga att betona.

Långhus och hallar

Trots att själva utgrävningsytan bara var drygt 1 000 m² kunde tre olika byggnader identifieras.

Väl värt att komma ihåg är att när arkeologer berättar att de funnit hus så har man oftast i själva verket bara hittat de gropar som tak- och väggstolpara varit nersatta i. Detta beror på att matjordslager, golv och gamla markytor succesivt plöjs bort. Så var det även i Slöinge. Men ändå blev resultaten förvånansvärt bra.

Det äldsta huset (hus 1)

Det äldsta huset var sämst bevarat men det fanns tillräckligt mycket kvar för att vi skall veta att det varit 5,5 meter brett och treskeppigt. Att en byggnad är treskeppig betyder att den i längdriktningen är indelad in tre parallella utrymmen. Fynden var få och ordinära; keramik, harts och bränd lera. Harts användes för att limma ihop saker, till exempel behållare av näver.

Hus 2 och något om hallar

Huset byggdes på samma plats där hus 1 stått men med gaveln placerad lite längre österut. Det innebar att östgaveln hamnade en bit ner i slutningen mot den lilla bäcken. Om golvet fortsatt i samma nivå som i resten av huset har det här funnits en riktigt hög och imponerande gavel, inte minst sedd från vägen som passerade förbi utmed Suseån.

Det här har inte bara varit ett ståtligt hus på utsidan utan minst lika, eller till och med ännu mer, imponerande på insidan med sina pelarrader av mäktiga ekstolpar och sin svindlande takhöjd.

Medan det äldre huset innehöll få och alldagliga föremål var kvalitén, mängden och variationen i det nya huset på en helt annan nivå.

De mest spektakulära fynden fanns i tre av de fyra stolphålen i det centrala rummet som utvidgades vid ombyggnaden. Av dessa utmärkte sig det nordvästra stolphålet som bland annat innehöll fyra guldföremål varav två guldgubbar och en opräglad guldfolie, tre silverföremål och fjorton skärvor från glasbägare.

Hustypen uppstod mycket förenklat när makten inom de germanska stammarna successivt försköts från ett stamråd till enskilda krigsherrar. När Slöingeboplatsen så småningom framemot år 1000 försvinner så är det rimligt att tänka sig att nya lokala makthavare och kanske en ny släkt tagit över och att traktens storgård nu istället ligger på eller intill den plats där Slöinge kyrka senare kommer att uppföras.

Hallen och guldgubbarna i hus 3

Alldeles invid hus 2 låg ytterligare ett som till plan och storlek var identiskt. Vilket av dem som var äldst är svårt att säga men att det ena huset avlöst det andra är sannolikt.

Även här hittades en bevarad takbärande ekstolpe som till skillnad från de andra gick att årsringsdatera. Vi vet därför att eken som stolpen kom ifrån avverkades ca 710 e.Kr. Den hade då hunnit bli 210 år gammal.

I det stora centrala rummet, hallen, med de fyra takbärande stolparna stack det nordvästra stolphålet ut rejält med sina 35 guldgubbar, 18 små fragment av guldgubbar och 14 guldfoliebitar.
Stolphålets placering i hallen motsvarar exakt det där guldgubbarna i hus 2 påträffades. Dessutom fanns en rad andra ovanliga fynd som till exempel 15 skärvor från glasbägare och 27 granater. Som jämförelse skall nämnas att det största svenska fyndet fram till denna tidpunkt var 26 guldgubbar från Helgö i Mälaren.

När undersökningarna avslutades hade man på Slöingeboplatsen totalt funnit 56 guldgubbar plus ytterligare 13 små fragment som inte kunnat passas samman.

Hur hamnade då föremålen i stolphålsfyllningarna? I Uppåkra påträffades guldgubbarna dels i botten och dels uppblandade och spridda i jordfyllningen.

Man kom fram till två möjliga förklaringar; antingen var de medvetet nedlagda eller så hade man vid ett stolpbyte låtit nedfallande guldgubbar ligga kvar i hålet. Den senare teorin skulle mycket väl kunna stämma i Slöinge där den stora guldgubbeskatten påträffades överst i jordfyllningen. Att golvet sjunkit ner i stolphålet och guldgubbarna har följt med när stolpen börjat ruttna och falla ihop syntes tydligt.

Om man sammantaget ser till innehållet i stolphålen och de upplöjda golven i Slöinge finns det föremål som vittnar om såväl kult som normala hushållsaktiviter, lyxkonsumtion och specialiserat hantverk.
Slöingehallarna är en kombination av kultplats och representationsbyggnad och kanske även bostad.

Hallbyggnadernas placering i landskapet

Slöingehallarna ligger på lerjord vilket man åtminstone i södra Halland helst inte byggde på under järnåldern.

Ett vanligt mönster runt om i Skandinavien är att aristokratin förlade sina gårdar vid viktiga vägsträckningar. Slöingegårdens placering var långt ifrån slumpmässig utan följer den allmänna bilden av en medveten placering intill den viktiga vägsträckning som löpt utmed Suseån.

Det är också sannolikt att det från Slöingeboplatsen gått vägar inåt land upp mot en annan stor kommunikationsväg, nämligen den som kom från Halmstadtrakten och som vid Getinge svängde upp mot Asige och vidare till vadstället över Ätran vid Vessige. Rimligen borde det även gått vägar ner mot Suseåns mynning ut till havet och längre söderut genom Vastaddalen ner mot Stensjö med sina skyddade landningsplatser.
Med placeringen kontrollerade man inte bara resandet utan tydliggjorde också vem som härskade över området.

Hallarna placerades därför gärna så att de dominerade landskapet. I Slöinge låg de väl synliga på kanten av en mindre höjd som skjuter ut mot Suseån. Byggnaderna fortsatte förbi krönet och en bit utför slänten vilket gjorde gavlarna höga och imponerande.

Utifrån placeringen kan man förmoda att vägen, precis som dagens landsväg passerat nedanför hallen vilket tvingade vägfararna att titta upp mot byggnaden och inte rakt mot den.

Text: Erik Rosengren
Illustrationer: Anders Andersson, Kulturmiljö Halland